Älvdalen

Älvdalen i början av december. I Loka by samlas fyra vänner hemma hos Gerda 81 år, som bjuder på sockrig klosterkage utskuren i stora tjocka bitar och starkt svart té med hela matskedar med socker i. Väggarna är täckta av träpanel och utanför är det helt tyst. Gerda har inga grannar, bara skog. De pratar alla fyra varsin olika dialekt av Älvdalska. Språket som aldrig tycks bli erkänt som ett språk.
Jag sitter på andra sidan och nickar och ler trots att jag inte alls hör skillnaden när de säger "jomen lyssna här, nu säger Tore 'vill du ha mjölk i téet?' och nu säger Trapp-Karin 'vill du ha mjölk i téet?'. Det är en himla skillnad!" Allt jag kan tänka är att det är lite som att vara på fika hemma hos farmor och farfar eller någon avlägsen släkting uppe i norra Finland som bara pratar finska. Så länge man sitter och äter av fikat (och äter mycket!) och ler och nickar på rätt ställen så tycker alla att man är supertrevlig även fast man ingenting förstår. Bara man äter. Och ler. Och ler och äter.
Gerda väljer att bara prata älvdalska med mig första halvtimmen för hon säger att "jag förstår nog visst". När jag går därifrån över tre timmar senare är jag både medlem i Ulum dalska (föreningen för Älvdalskans bevarande), ännu mera smygkär i Dalarna och så mätt på sockrig kaka att jag illamående vibrerar ut till bilen som måste backas därifrån på grund av den smala grusvägen.

Ett ordspråk på älvdalska:
'An so spilär og kweð um morgun, an fǫr grain innǫ kweldn ir.'
-Den som spelar och sjunger på morgonen får gråta innan det blir kväll.

Eller varför inte:
'Fjäll niði onę, stö’tt sig i tonę, fikk ien bitå min tyttun.'
-Föll ned i ån, slog sig i tån, fick en tunnbrödsrulle av tanten.